Varningssignaler.
Att lyssna på sin kopp är A och O för att man ska må bra. Egentligen är det lätt men ack så svårt att göra!? Själv gick jag in i väggen med vidöppna ögon. Jag trodde t.o.m. att jag mådde bra. Jag lyssnade bara på de signaler som passade mej för att jag skulle kunna fortsätta att skruva upp tempot. Jag såg att jag hade arbetskamrater som var på väg att ta slut och vi pratade om det men ingen sa något till mej och det hade säkert inte hjälpt heller och så gick det som det gick.
När jag väl förstod vad som hänt skrev jag ner de förändringar i min kropp och mitt psyke som skett under de senaste åren och det blev en diger lista.
***********
Hjärtklappning och s.k. extraslag har jag haft förut men inte så ofta som nu.
Tryck och ont i bröstet. Det kändes som om jag inte fick luft.
Kortandad dvs. jag tog inga djupa andetag.
Orkade inte gå i trappor.
Orkade inte promenera i normaltakt.
Kunde inte gå och prata samtidigt.
Pratade så fort att luften inte räckte till.
Avbröt folk, hann inte lyssna till slut.
Migrän
Förhöjt blodtryck (fast det märkte jag ju inte själv).
Vaknade på nätterna med blixtrande huvudvärk som jag aldrig känt tidigare.
Bet ihop tänderna på dagarna och kanske också på nätterna.
Trött på kvällen och hade svårt att stiga upp på morgonen.
Gick och lade mej sent och steg upp tidig när jag var ledig. Ville ju inte förlora någon tid.
Omväxlande trög mage och diarré. Diarré så gott som varje söndagskväll.
Hetsåt på kvällarna. Måste hela tiden ha någonting i munnen.
Värk lite här och var i kroppen.
Kände mej rastlös men upplevde mej inte som stressad. Trummade på bordsskivan.
Glömsk
Okoncentrerad
Tappade ord och tråden i ett samtal.
Måste ha många bollar i luften på en gång.
Måste göra många saker på en gång t.ex. äta, läsa tidning och titta på TV samtidigt. Blev lätt irriterad.
Orkade inte med mina närmaste.
Kunde inte sitta och bara prata med någon utan måste syssla med något under tiden.
Detta var lite av min symptombild men kroppen skickar olika signaler till oss alla och det gäller att lyssna i tid.
Man blir förvånad när man ser listan och undrar hur man kan bli så förändrad utan att söka läkare i tid. Det är väl så att allt detta kommer under en ganska lång rad av år och att det successivt blir ett normaltillstånd. Man tycker till och med att man trots sin "höga" ålder är riktigt duktig som inte sackar efter ungdomarna i arbetslivet.
Rätt som det är spricker bubblan och man måste börja leta efter sitt gamla jag. Men det är en annan historia.
******************************************
Hur kunde det då gå såhär?
Ja, den frågan har jag ställt mej många gånger under de månader som gått och jag kan inte komma fram till något annat än att det är min arbetssituation, som får ta på sej skulden för mitt tillstånd. Naturligtvis måste man väga in andra orsaker som bidragit. Vi har ju alla en ryggsäck att kånka på, som kan tynga lite extra ibland.
Vilka drabbas?
Aleksander Perski, doc. och stressforskare vid Karolinska sjukhuset, menar att alla kan drabbas.
"Alla kan bli utbrända, men det är vissa personlighetstyper, som verkar ligga i riskzonen. Det handlar till exempel om personer, som är ambitiösa och engagerade, perfektionister och personer med mindervärdighetskomplex.
Det går också att identifiera personer i riskzonen genom olika typ-beteenden där de två mycket olika personligheterna typ A och typ D är de, som i högsta grad riskerar att drabbas av utbrändhet Typ A-människor är ambitiösa, tävlingsinriktade och tidspressade och upplever att det finns många hinder i vägen, som är jobbiga att undanröja. Detta resulterar i en irritation, som så småningom kan angränsa till fientlighet gentemot arbetskamrater eller omgivningen. Typ D-människor ä i stället inbundna och håller inne med sina negativa känslor vilket gör, att de har liten chans att förstå sin egen situation. Dessa personer känner sig också ofta både hotade och hjälplösa på samma gång. På samma sätt som man kan säga att typ A-människan till slut exploderar kan man likna typ D-människans stressreaktion vid en implosion, det vill säga att kraften går inåt i människan istället för ut mot omgivningen."
Varför?
"Stessdoktorn" Thomas Danielsson menar att dåligt chefskap är anledning till stress.
"Det krävs konkreta förändringar på arbetsplatserna. Och det är inga märkvärdiga förändringar. Om cheferna lärde sig att se sina anställda och bry sig om dem skulle vi få en helt annan utveckling. Anställda som blir sedda, som får uppmuntran, som vet att chefen litar på dem trivs bättre, är mer effektiva, mindre sjuka och därmed mer lönsamma. Att se sin personal och måna om den är chefens absolut viktigaste uppgift. Men cheferna tycks hamna i en massa andra uppgifter som de anställda kan sköta lika bra."
Enligt min erfarenhet är detta ofta vanligt åtminstone inom den offentliga sektorn. Här plockas de s.k. mellancheferna ofta bland personalen på den aktuella arbetsplatsen och ibland verkar det vara så att deras enda merit är att de är karriärsugna och slickar uppåt. Nu var jag elak, men jag har dåliga erfarenheter och är bitter.
I tider med stora nedskärningskrav och hårt tryck "uppifrån" kan jag förstå, att det är tufft, men om man inte klarar av uppgiften utan ser sina soldater stupa, den ena efter den andra, kan man då sova gott om natten??? Är det en särskild sorts människor, som sitter på dessa poster? I rättvisans namn måste jag tillstå att många mellanchefer också blir sjuka.
Tomas Danielsson säger också:
"Vi vet hur vi ska hejda den negativa utvecklingen. Vi behöver helt enkelt chefer som kan förvalta både sig själva och sina anställda på ett bra sätt. Och det här är en nödvändig förändring - vi har inte råd att "slösa" med folk som vi gör i dag, speciellt inte när det börjar bli ont om arbetskraft." (Nerikes Allehanda 20010123)
Mobbning på arbetsplatsen tror jag också är av betydelse. Man får inte sticka ut . Om du är duktig uppstår lätt förtal och det kan tacklas mycket godtyckligt av din chef.
Du ska helst inte vara för gammal d.v.s 50+ för då får du ofta höra att det är bara att gå om det inte passar. Hur ska det gå till när arbetsgivarna helst inte vill anställa någon över 40 år?
Lönemässigt släpar vi efter. Det kommer nya, unga förmågor, som kan ta för sej och förhandla till sej löner, som ligger flera snäpp över fyrtiotalisternas. Våra argument ljuder för döva öron. Vi får ett symboliskt litet lyft för att vara tysta samtidigt som vi ska handleda och lära upp våra unga kollegor. Det svider.
Att känna trygghet i sin arbetssituation är en nödvändig grund för att vi ska kunna prestera bra. Upprepade hot om nedskärningar och t.o.m nedläggningar kan man klara av om det förs en öppen dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. Att få läsa dåliga nyheter om sin arbetsplats i tidningen har många råkat utför.
Ständigt ökade prestationskrav men dålig eller ingen feedback är vanligt men ohållbart.
I boken "Sanningen om utbrändhet" av Maslach & Leiter listar författarna orsaker till utbrändhet såhär:
1. För stor arbetsbelastning
2. Brist på kontroll. Göra prioriteringar, välja arbetsmetoder, fatta beslut om resursanvändning
3. Otillräcklig erkänsla och ersättning, lönestopp, färre karriärmöjligheter, större ansvar utan högre lön, minskad anställningstrygghet
4. Förlust av arbetsglädjen
5. Gemenskapens sammanbrott
6. Avsaknad av rättvisa
7. Motstridiga värderingar
*******************************************
Symptom
Vid stressrelaterade sjukdomar kan man hitta nästan vilka symptom som helst. Man kan dela upp dem i fysiska och psykiska besvär.
Här kommer några av de vanligaste.
Fysiska symptom Psykiska symptom
Huvudvärk Irritation
Muntorrhet Oro
Tryck över bröstet Rastlöshet
Hjärtklappning Koncentrationssvårigheter
Magbesvär Trötthet
Yrsel Nedstämdhet
Andningssvårigheter Aggressivitet
Stickningar/värk i hjärttrakten Sömnproblem
Muskelspänningar Minnesbrister
Svettning Ångest
Apati
Symptom - ur boken "Nya Bränn inte ut dig" av Barbro Bronsberg.
Vanliga symptom.
Du svettas, är lättirriterad, känner dig otillräcklig; kroppens rytm är rubbad, du äter för mycket eller för lite, sover dåligt eller för mycket, flyr in i sex eller tappar lusten och förmågan. Du har svårt att koncentrera dig och glömmer bort självklara saker.
Humorn försvinner.
Du orkar inte skämta längre. Allt är allvarligt och tungt. Inte ens svart humor roar. Du förstår inte vad andra har roligt åt.
Fysisk och psykisk trötthet
Du är ständigt trött och kraftlös. Ledig tid går åt till att försöka hämta krafter. Men vila hjälper dåligt. Orkar allt mindre. Minsta småsak blir till berg. Känner dig psykiskt utarmad eller känner ingenting. Gråter lätt, länge och utan större orsak. Eller exploderar och låter det även gå ut över oskyldiga.
Sjukfrånvaron ökar.
Kroppen reagerar ofta först mot missförhållanden. Du får spänningsvärk, magbesvär, sömnproblem och mer eller mindre grava psykosomatiska sjukdomar. Kan du stannar du hemma.
Sjuknärvaron ökar.
Du låter inte kroppen tillfriskna utan går till arbetet med feber. Blir allt oftare småsjud. Förkylningar tar längre tid att bli av med. Du stannar inte hemma eftersom du känner ansvar för jobbet, inte har råd eller är rädd för att mista jobbet.
Dåligt självförtroende.
Du känner dig värdelös, oduglig och maktlös. Ser bara egna svagheter och misslyckanden. Tror att allt är ditt fel och att du inte är värd att ha det bra. Vågar inte kräva förbättringar.
Distans, isolering och avståndsstagande.
Du skyddar dig mot fler misslyckanden och besvikelser, drar dig inom ditt skal. Har svårt att engagera dig, lyssna och sätta dig in i hur andra har det. Berörs inte. Orkar inte med problem, känslor och närdhet. Vill inte träffa klienter/kunder. Hellre sortera papper ensam i förrådet. Till slut drar du dig Även undan kolleger, vänner - och allra sist familjen. Ibland isolerar du dig för att du skäms över tecknen på utbrändhet. Tror att du är onormal.
Negativism, förakt och cynism.
Du börjar mot din vilja uppfatta enbart det negativa i livet och hos klienter eller kunder, kolleger och familjen. Du misstror andra, sätter lätt etiketter som "hopplös", "omöjlig" eller "ful" på dem. Du kan bli hård och cynisk. Du är besviken och försvarar dig mot en verklighet du inte orkar med. Du tycker minst lika illa om dig själv som om andra. (Det här är det viktigaste symtomet! Stanna upp och gör något åt ditt liv!)
Uppgivenhet.
Hoppet om något bra framöver lämnar dig. Du orkar inte bry dig längre. Meningslösheten i arbetet smittar av sig på livet i övrigt. Du struntar i resultat och i arbetet. Smiter gärna undan så mycket som möjligt. Det mesta är tungt och tråkigt. Ingenting fyller på ditt "humanistkonto". Du kan tappa kontrollen helt och låsta bli att göra viktiga uppgifter på månader. Går bara och väntar på den stora katastrofen med dold panik eller uppgivenhet. Du förmår inte göra något åt det.
Överaktivitet.
En del av oss blir ytterligt rastlösa och uppskruvade om processen gått långt. Vi tar på oss för mycket, säger ja till allt. Arbetar hårt för att komma ikapp (händer aldrig). Pratar snabbt och mycket, kan inte lyssna, är plågade och icke kontaktbara.
Depression, självmord och död.
En del tycker att livet har tappat all mening. De ligger och tittar i taket och känner att det inte finns någon framtid för dem. Uppgivenheten övergår i tung, nattsvart depression. I värsta fall slutar det med att de försöker begå självmord, dör i hjärtinfarkt eller någon annan svår sjukdom. (Det sista är inte symtom. Snarare ett definitivt slutstadium.)
Tio tips mot utbrändhet.
Kroppen säger ifrån!
Lyssna till kroppens signaler, kroppen är det bästa instrumentet för att mäta hur du mår psykiskt.
Var ärlig!
Acceptera att du inte kan gilla/bli gillad av alla på jobbet.
Kollegor är viktigaste orsaken till utbrändhet i jobbet.
Ge ros!
Saknad av ömsesidig ros är en orsak till utbrändhet i äktenskap och arbete.
Säg nej!
Ställ dej frågan vad som är nog för dej och inte för andra.
Våga missa något!
Ta dej tid att vara ensam ibland, låt strömmen komma tillbaks då och då
Gör dina egna val!
Tänk efter vilka saker, människor och situationer som fyller dej, och vad som tappar dej.
Det är fel att känna att man måste vara tillsammans med människor man inte har något gemensamt med.
Vänd på steken!
Se livet ur ett annat perspektiv, kanske examen inte är grejen just nu?
Låt ingen dra ner dej!
Gör uppror mot alla som bäst vet vad som är bra för dej.
Bry dej inte om maktmänniskor som vill hävda sej genom att trampa på dej!
Var lite busig!
Unna dej ett litet bus, en liten synd varje dag.
God galenskap är bra!
Sätt normerna själv!
Sätt dina egna livsregler och var villig att ändra dem.
Ge dej själv en felbarhetskvot!
Rehabilitering
Visst låter det bra. Men ärligt talat så vet jag inte riktigt vad det innebär i det här sammanhanget. Jag har inte märk så mycket av det själv under de elva månader som jag varit sjukskriven.
Jag har till all lycka fått en läkare som är jättebra. Tack vare att jag har arbetat så länge inom landstinget hade jag lite gräddfil och fick möjlighet att välja själv. Det är jätteviktigt att ha en läkare som man kan lita på.
I mitt fall spelar också in att vi känner varandra sedan innan. (men obs! att vi inte arbetat på samma Vårdcentral). Det betyder att hon ser precis när jag mår dåligt likaväl som hon märker och blir glad själv när jag är på uppgång.
Jag har fått behandling för mitt höga blodtryck och mina sömnsvårigheter.
Jag har också haft turen att få en bra handläggare på Försäkringskassan. Så här långt har hon legat lagom lågt men nu när jag varit sjukskriven i snart 1 år verkar det som om gränsen är nådd. Hon har väl förmodligen någon som pressar henne också.
Företagshälsan träder ju också in i ett sådant här fall. Eftersom jag hade en bra läkare redan innan fick jag träffa en psykolog där.
Jag vet inte om jag kan säga att hon har hjälpt mej något. Hon har talat in ett personligt avslappningsband till mej men vid det tillfället var hon väldigt stressad själv (!!!) och det hörs på bandet som skulle vara 30 min långt men bara är 20 min. När jag påtalade det tyckte hon bara att jag kunde spela upp det långsammare!!!!!!???????
Jag har också varit hos henne för några samtal som inte givit mej särskilt mycket.
Vad har då arbetsgivaren gjort? Inte mycket mer än att på alla sätt låtit mej förstå att jag inte är välkommen tillbaka.
Det är nog så, att man får göra det mesta själv och det är klart att både kropp och själ självläker väl så småningom men det gäller att skynda långsamt och låta det ta tid. Även om det kommer som en blixt från klar himmel när man rusar in i väggen har det tagit år att nå dit och det rehabiliteras inte på ett par veckor.
Lena Nevander-Friström säger i "Fångad av arbete" att det är viktigt att tackla problemen i rätt ordning.
Prioritetsordning vid rehabilitering av utbrändhet:
1. Sömn
2. Relationer
3. Mat
4. Motion
Mitt råd är:
Försök att lära dej så mycket du kan och orkar om utbrändhet, hjärnstress eller vad man nu kallar det. Det gör att du lättare förstår dej själ och din kropps reaktioner.
Lyssna på din kropp! Tolka signalerna! Kroppen har rätt!
Efter att jag skrev detta har mycket hänt på den här fronten ... hoppas jag i alla fall. (jan 2011)
Här är Zandras berättelse: Zandra Ingen-tackar-dig-nar-du-blir-sjukskriven
Nya rön: Forskningsresultat 2012
